Det svaga, fysiska, köttets lustar
Vad kan möjligtvis vara svagare än detta?
Möjligtvis sinnet, men det går åtminståne att forma
Manipulera! Depravera, pervertera
Den fysiska materian kan enbart förintas och förvridas
Likt vad jag ser som avbild i spegeln, svaga, äckliga
Vidriga, skamliga, vedervärdiga och avskyvärda
Sönderkarvade köttstycken, förintad fysisk lusta
Möjligtvis vad du skulle kalla för kropp
Troligtvis äcklas jag åtminstone lika mycket utav dig
Som jag äcklas av mig själv
Vi är alla tomma väsen, tömda på känslor och lycka, lycka?
Ett alltför bekant ord må jag säga, vad är lycka?
En som håller dig kär, omfamnar dig när mörkret faller
Stryker fingrarna genom ditt hår, värmer dina läppar med sina
Älskar dig, älskar med dig, är det lycka för dig?
Denna innerliga, mentala och fysiska svaghet
Aldrig skulle jag asociera något så befängt till ett såpass
Starkt ord som lycka, Ett oändligt mysterium, existerar den ens?
Känner jag ens? Men vad vet jag
Tom, eländig, kall, frusen, ständigt törstande
Efter ditt hat - din kärlek
Hatet värmer, fyller upp tomrummet och utplånar kylan inombords
Enstaka sekunder dock, sinnet består kallt som vinternatten
Ljuv och rogivande kyla, omfamna mig denna ensamma afton
Omfamna mig alla sömnlösa nätter, du är välkomnad med öppna armar
Jag erbjuder dig min svaga utmärglade kropp
Intet värt jämfört med din storhet
Mitt självförakt är gentemot tomheten dyrkan
Kvar av mig är enbart ett bräckligt skal, lämnad tömd
Dränerad, ihålig, känslokall och sönderfrusen